livsångest en ledig dag
En ledig dag. Den resulterar i sängliggande, med datorn på magen. Febrilt letande efter ett svar på hur min framtid ska se ut. Har knappat mig in på oändligt många hemsidor vid denna tidpunkt. Ingen är den andre lik. Hur kan man ha en så splittrad vilja om framtiden? Hur kan jag inte ha ens en liten aning om vad jag vill ägna mig åt? Inte ens en LITEN aning. Jag har så många alternativ, men inget känns helt rätt. Och det är ju precis helt rätt jag vill att det ska kännas. Nu kan man ju tänka på att jag inte ens fyllt 20 år än. Men det är ädå något som gnager där inne, ett litet samvete som säger att jag nog borde börja bestämma mig. Börja fundera på vem jag är och vad jag vill.
Jag vill så mycket. Önskar att jag kunde mer än vad jag kan. Önskar att jag hade motivationen och kuskaperna som behövs till att bli läkare. För att sedan egagera mig i läkare utan gränser. Men ja, det kommer ju aldrig ske. Eller? Klarar man det bara man vill? För att citera en mycket smart och trevlig man "Om du vill det så kan du!" Är det så? Man kan ju hoppas. Men jag tänker att, vill man verkligen ge sig in i något som man nästan är säker på att man inte kan slutföra? Jag har funderat på att kasta allt och dra iväg till sydafrika och arbeta med lejon. Men då har vi problemet att det kostar 50 000 kr. Jag har funderat på att ägna ett halvår åt att vara reseledare, men då måste man ha körkort. Jag har funderat på att flyga till ett land långt borta, tex Hawaii eller NZ och studera där, men då kommer problemet med pengarna in i bilden igen. Den jäveln som säger att man inte blir lycklig av pengar har kanske visserligen rätt, men nog fan skulle jag bli lycklig av lite extra klirr i kassan. Det är då jag skulle kunna göra det jag vill utan att tveka. Då skulle jag ta mitt pick och pack, dra till afrika och stanna där bra länge. Kämpa för de fina vita lejonen som håller på att utrotas. Nu kan man ju tänka att, "Men vadå!? Du får väl tjäna ihop dina pengar själv.." och ja visserligen är det än väldigt sann sanning, men ite heller så lätt att uppfylla när det inte går att hitta ett välbetalt jobb i dessa tider.
Jag funderar på att börja plugga. Det lilla, LILLA, problemet är att veta vad och varför? Är det värt att plugga något som inte kommer resultera i en framtid och ett jobb? Ett annant problem är att det är NU man måste skicka in ansökan. Därav mitt febrila letande efter ett program som lockar mig. Jag känner inte för något. Antingen tänker jag ett jag inte klarar av skiten, är helt enkelt för pantad. Eller så tänker jag att det är alldeles för trist, alldeles för ointressant, alldeles för onödigt eller att även om du har den här utbildningen kommer du aldrig att få ett jobb, iallafall inte ett som är välbetalt. Jag önskar bara att jag var en av dom som sedan barnsben vetat vad dom vill bli när dom blir stora och sedan kämpar för det. Det är nog ingen framtid för mig då min högsta dröm var att bli mamma och indian.
Jag vill så mycket. Önskar att jag kunde mer än vad jag kan. Önskar att jag hade motivationen och kuskaperna som behövs till att bli läkare. För att sedan egagera mig i läkare utan gränser. Men ja, det kommer ju aldrig ske. Eller? Klarar man det bara man vill? För att citera en mycket smart och trevlig man "Om du vill det så kan du!" Är det så? Man kan ju hoppas. Men jag tänker att, vill man verkligen ge sig in i något som man nästan är säker på att man inte kan slutföra? Jag har funderat på att kasta allt och dra iväg till sydafrika och arbeta med lejon. Men då har vi problemet att det kostar 50 000 kr. Jag har funderat på att ägna ett halvår åt att vara reseledare, men då måste man ha körkort. Jag har funderat på att flyga till ett land långt borta, tex Hawaii eller NZ och studera där, men då kommer problemet med pengarna in i bilden igen. Den jäveln som säger att man inte blir lycklig av pengar har kanske visserligen rätt, men nog fan skulle jag bli lycklig av lite extra klirr i kassan. Det är då jag skulle kunna göra det jag vill utan att tveka. Då skulle jag ta mitt pick och pack, dra till afrika och stanna där bra länge. Kämpa för de fina vita lejonen som håller på att utrotas. Nu kan man ju tänka att, "Men vadå!? Du får väl tjäna ihop dina pengar själv.." och ja visserligen är det än väldigt sann sanning, men ite heller så lätt att uppfylla när det inte går att hitta ett välbetalt jobb i dessa tider.
Jag funderar på att börja plugga. Det lilla, LILLA, problemet är att veta vad och varför? Är det värt att plugga något som inte kommer resultera i en framtid och ett jobb? Ett annant problem är att det är NU man måste skicka in ansökan. Därav mitt febrila letande efter ett program som lockar mig. Jag känner inte för något. Antingen tänker jag ett jag inte klarar av skiten, är helt enkelt för pantad. Eller så tänker jag att det är alldeles för trist, alldeles för ointressant, alldeles för onödigt eller att även om du har den här utbildningen kommer du aldrig att få ett jobb, iallafall inte ett som är välbetalt. Jag önskar bara att jag var en av dom som sedan barnsben vetat vad dom vill bli när dom blir stora och sedan kämpar för det. Det är nog ingen framtid för mig då min högsta dröm var att bli mamma och indian.
Kommentarer
Trackback
